Norrländska Korrespondenten – 11 november 1863, sida 3

stade den wackra frun, när hon satt med kaffekoppe i sin hand. — Ack, min älskade, — började han, — om d wisste ... — Herre! — afbröt honom enkan, högtidligt oc kallt: — jag ber eder genaft gå härifrån jag will ick hafwa något att göra med en få owärdig perso som ni. Min nådigaste, — swarade språkmästaren någe stucken, — jag är den hederligaste karl jag känner, ir gen kan anklaga mitt uppförande utan stor orättmwifc — Herre, ni är blott en skrymtare; för fler månader sedan lät jag en pålitlig person fräga efte er i trakten der ni bodde. Flera personer intygad att ni är en högst widlyftig person, ni dricker, ni fä ni slåss, ni sätter er i stuld öfwerallt, ni beställde e ryr sexa och pantsatte vet silfver wärdshuswärde anförtrodde er på assistansen. År det hederligt det O hwar har ni warit uu i tre månader? — Alltsammans är det fullkomligaste misstaf min nådiga, jag är den olyckligaste martyr för e min kajman; det är han som gjort allt det der, e fältmästare, fom beter alldeles fom jag, och fom bodt i samma wåning fom jag. — Nu talar ni ide sanning, ty jag har sjelf fet den reqwisition, fom ni med egen hand skrifwit, ri vande den der soupern. Gå er wäg genaft, annar låter jag föra ut eder. . — Min allranådigaste, tillåt mig att förklar mig ... jag ... — Gå, säger jag, gå, eller ropar jag på hjelp!utbrast enkan, fom wäl rördes en smula af hang ön ma ton, men ryste för att längre tala med en såda farlig äfwentyrare. (Forts.)