till maka, men fom han med skäl ansåg det opassande och omöjliat för en man wid hans ålder, så sökte han moderns ynnest, och lyckades slutligen att winna hennes bifall till ett äkta förbund. Såsom brudaum skunlle han naturligtwis aenast flytta från sin obehagliga ungkarlsbonina till sin busegande brud, och derigenom befrias från fin far: liga aranne. Sedan han tillbragt en den ljufwaste afton hos fin blifwande maka, återwände han, fenare än någon: fin, lycklig i fina glada förhoppningar till sitt hem. Han öppnade fin dörr, fteg in och afpelsade fig i sitt Yttre rum; då han inträdde i i tet inre, för att tända ling, twärstannade han häpen, ty han hörde reviune ett voft buller, liksom af en sånqwarn. — Hwad will det säga? — frågade han fin sjelf, och famlade i mörkret efter tändstickorna; lydligtwis hittade han rätt på dem, men då han skulle stryka stickan, hördes åter en åsklik fnarkning, så att han darrade, hwillket hindrade honom att få eld. Andtligen fick han ett stearinljus tändt; då såg han med fasa i sin egen säng utsträckt fäktmästaren sjelf, den ryslige kajmannen, klädd, med stöslar på hans fina fidentäcke. — Husch! — suckde språkmästaren, — ver lianaer han, den krokodilen, och snarkar och aapar med sina långa hwita betar. Han har redan förderfwat min ordentliga bädd, bolstrar och lakan äro tilltyaade, såsom de woro bara halm. Hur skall jag nu bära mig åt? Ekall jag gå ut och söka hjelp af polisen? Men han war trött af sitt myckna springande hela dagen på lektioner och slutligen af den långa wägen från förer, få att han satte sig för att hwila och befinna fig; emellertid fortfor kajmannen att snarka