i flera toner, hwilka dot blefwo allt swagare, lik: nande en björns fnysande i sitt ide; detta smittade slutligen språkmästaren, så att äfwen han somnade djupt i sin ländstol, liksom förtrollad af sin kajman. Först när solen stack in genom fönsterrutorna waknade fäktmästaren, anuggade fig i ögonen, uppe täckte fin sofkamrat i ländstolen och röt fom ett åffdunder från Saimen: — Hwad sju tunnor tusan är du för en fom månar smyaa dig in i mitt rum på natten? Språkmästaren spratt upp yrwaken och fåg fig omkring i kammaren; fäktmästarens trygaa ton fom honom ett ögonblick att frutta, det han sielj gått i orätt rum; men vå han fnart upptäcte fin jafarandas chiffonier, fin stora bokhylla, sitt i gyllene ram infattade af trumpetaren Norgren målade portrett, så återfick han sin sjelfförtröstan och swarade artigt och lugnt: — Ursäkta mig, det är jag som är hemma här! Fäktmästaren gäspade, såg omkring fig med en föraktlig blick och swarade slutligen: — jag tror att berrn har rätt; emellertid har jag sofwit ganska gott; tack skall herru ha! — Zag begriper ide huru herrn sluppit in hit. — Det begriper jag icke sjelf; jag menade att jag i går afton gick in i mitt rum, jag war litet yr i hufwudet efter ett aftonnöje, troliatwis passar min nyckel äfwen till herons dörrlås. Men jag skall ärligt betala mitt nattläger; penningar har jag icke, jag förlorade min sista styfwer i går afton på priffe, berrn skall få en lettion af mig, i stället för natts hyra. Behagas det wärja, fabel, täpp eller med knytnäfwar? (Forts.)