endast alstrar ännu större fattigdom och tiggeri; och betleriet med syslolöst fringstrykande är ju något, som ritets stän der genom stränga lagzstiftninaar welat förekomma. Som det förut är belant och ofta warit öfwerklagart, samt wid Landstingen ytterligare skall ådagaläggas, att de fattigaste församlin gar warit mest betungande med fattigwården, hwilket ju är naturligt, emedan en större och talrikare fattiapersonal fordrar en mide sträcktare försörjnings anstalt, så torde lindring i detta hänseende för de man: lottade och betryckta fommunerna icke kunna på annat sätt beredas, än genom den förändring, att antingen fiera foctnar och härader förena fig om en gemenfom fattigwård, eller att en gemensam fattigwårdsstyrelse organiseras för hela Länet. Det är icke fittan toftfamma processer förswinna och länsstyrelserna befrias från befattning och handläggande deraf. En rättmätig klagan har ofta warit förd deröfwer, att tiggare strukit om: kring i flere socknar och ide bållit fin inom gränsen af den socken, ver de borde njuta fattigwård. Detta klanderwärda kringstrykande har tock icke fällan här: ledt sig deraf, att, dessa fattiga icke kunnat till sin lifnäring påräkna under: stöd af fattigwården i sin egen för fame ling eller hemort, der antalet af de hjelp: behöfwande warit få ftort, att de fattiga socknemännen saknat utwäg att tillfredsställa deras behof; dock mergifwes att många tillåtit fig ett sådant bringstrykande endast af okynne. I hwilket fall fom helst, blifwa församlingarne betungade med kostnader, vå dessa fringftrykande individer måste med fattigskjuts hemsändas till den socken, hwartill de höra. F-ce