Norrländska Korrespondenten – 7 november 1863, sida 2

om han haft sin hustru i lifwit, så hade ett sådant spektakel aldrig kunnat hända honom Ehurn redan öfwer 50 år ansåg han sig böra skaffa sig en hustru, helst någon förmögen och ordentlig enka. För att blidka sina förolämpade wänner, måste han dock för dem göra en nuy tillställnina: men ide mera hemma, utan för all säkerhets skull på Blå porten, ty han torde icke mera wända sig till samma wärd som förut. Wännerna försonades fullkomligt; en af dem bjöd honom på en stor bal, hwilken skulle slutas med en finare souper. Först straxt efter middagen, samma dag han skulle fara på den granna festen, mönstrade han sina kläder och upptäckte att hans enda swarta par benkläder, i jemförelse med hans korta ben, tilltagits för långa, så att de söndertrampats nedtill; men de kunde lätt hjelpas, med en wäl giord förtortnina. Han skickade vem derföre till en skrärdare och fick löfte om att få dem om en timme. Men en skräddares timme har nåara hundra mi nuter mer ån wanliga timmar. Språkmästaren, som begynt att taga på sig underkläder af nystruket blän: vande hwitt, wäntade ännu klockan åtta förgäfwes. Då ringde han på sin städerska; hon inträdde med fin wanliga lånasamhet. Han fade otåliat: — Spring genast allt hwad ni fan till ffräddaren, och hemta hem mina byror. Gu mman swarade helt lugnt: — En skräddarpojke lemnade hit ett par byxor för em timme sedan, be ligga derute i salen. — Nå få tag hit dem vå? Jcke kunde jag lukta till det? — Hm, — swarade gumman, — jag tydte att