En kinker. Åf Nepomuk. (Sort! fr. N:o 86. — Hur stole wi nu hjelpa den saken? — fade fäktmästaren godmodigt, — war så god och håll till godo det fom finues qwar; det war få rikfeligen till: taget, att allt ej fan wara slut, fastän allt war läckert, som hos ryska tejsarn Språkmästaren kastade en mönstrande blick på bordet; hwarje fat war tomt, endast några fågelben funnos qwar; han synade hwarenda butelj; i dem fanns ingen enda droppe. Allt war förtärdt af de glupskaste objudna gäster; han hade intet att frame; ställa för fina egna bjudna gäster, ide en brödkant att stilla fin egen hunger, ide en droppe porter ens för fin af cigarrer uttorkade gom. Det war rysligt, hiskligt, fasligt, men det kunde icke hielpas. På en åång djupt harmsen och flat gick Han ut ur den förargliga grannens rum, slog igen dörren hårdt efter sig, men hörde inifrån ett nytt sallane skratt. När han inträdde i fina egna rum woro de tomma; alla hans gäster hade gått, han tyckte att han hörre ett genljud af deras harmfulla utlåtelser imwer hans mer än dåliga tillställning. Sedan fi han weta, att hang wänner sluppit in på eu källare i staden. Sjelf fit han lägga fig hungrig. 3. Lyckligtwis fom ingen rätning fill honom från wärdshuswärden på ett par dagar; han hoppades I derför att bang kajman betalt, och fortfatte i ro fitt wanliga stilla lif, men började derunder besinna, att :