ligen bättre gjordt. Aftonmåltiden skulle upp på slaget nio. ty wärden liksom gästerna moro ordentligt folk, som wille gå tidigt till sängs. Gästerne woro allesammans stadige och aktninggwärda män, åt hwilka språkmästaren gaf lektioner, och hos hwilka han sjelf ofta warit med på små trefliga tillställningar. Som han bjöd endast en gång om året, så wäntade de något utomordentligt, såsom alla de förra gångerna, då han fett fina gynnare hos fia; de woro säkre att få åtminstone hummer, ostron, fågel, champagne och glacepudting. De sutto wid trenne spelbord, sysselsatte med en bestedlig priffe, och smuttade på läckra tutingar, bwartill språkmästaren sjelf köpt äkta jamaikarom. De sutto sålunda från fer till nio, både winnande och tappande, samt kände sig sugande, de förre i fin segerglädje, de senare i längtan efter ersättning för sin förlust; klockan slog ett qwart på tio, men ingen aftonmåltid hördes af; hon slog half, tre qwart, och slutligen tio, och gästerne började att skrufwa sig på sina stolar. Förgäfwes påfylldes tutingarna; herrarne spelade om så obetydlig summa, alla längtade efter en mera tillfredsställande winst, wärren ifrigast och oroligast. — Wärden måste ha glömt of! — Det är icke möjligt, — inföll en mäklare, — han glömmer sig aldrig. — Det kommer wäl snart, mi funna ju forte sätta fpelet. — Min hustru wäntar mig hem precis elfwa, — menade en kamrer. — Jag bar ingen portnyckel! — suckade en bryg gare från söter.