Norrländska Korrespondenten – 4 november 1863, sida 2

Alt utwisade att han war en städad, ordentlig karl, men tänd fom särdeles kinlig. Wärden mottog honom med wärdig hållning. Stockholms bättre wärdar äo mycket noga i afseende på fina hyresgäster, och han frågade: Yr herrn gift? Rummen pasja ej för gift folt. I — Olyckligtwis är jag entling. — Kanste herrn tänter gifta om fig? Me, jag är femtio år, och har warit få wäl gift, att jag icke tan hoppas få en så god hustru som jag haft. — Hederligt tänkt, min bästa herre; har herrn barn? — Olyckligtwis icke, men jag tröstar mig med att underwisa andras barn. — Jafå, herrn är språätmästare; har herrn hund? — Nej, bewars, jag fruttar att det blir fråga om hundskatt. — NÅ, det war bra; har herrn hushållerska? Jag afskyr sådana som getingar. — Nej, blott en gammel städerska, fom är lika sedlig och tystlåten fom jag sjelf. Ser herrn, jag, som är språkmästare, talar aldrig ett ord, utan att jag betalas derför. — Herrn har rätt, jag tänker detsamma; hwad heter herrn? — Carl Johan Berg! Wärden skrattade få försmädbligt, att jpvåkmi staren, något förtörnar, satte näsan i wädret och gaf wärden en skarp blick. — Ursätta, herr språkmästare, jag skrattar ide åt herrn, utan åt den lustiga händelsen, att här i huset en person råtat att få rum, hwilken i allt är — (—