yttre, utan äfwen inre behag. EF kunde icke höra nog hennes ljufwa stämma, hennes alltid i en täck poetisk färaprakt framställda, eljest okonstlade och enkla tankar. Man förnam så lätt, att hennes själ, hennes förstånd, hela hennes bildning blomstrade på den bästa grund, de någonsin kunna ega: på hjertats nemligen. Aftonen förswann för EFF fom ett ftjernfall ... fom ett stjernfall från hennes öga, och i hans hjerta. Om natten drömde han oroliga drömmar .. och aftonen derpå war han åter hos wännerna. SÅ aid en wecka, få git en månad . . . och få mille han att hela lifwet skulle gå. Jag måste tala wid henne, tänkte han; och han träffade henne ensam, sysselsatt att i ett blomglas ordna några täda narcissor, utan att hon i första ögonblicket märkte hans närwaro. Då hon wände sig om och fann honom på tröskeln, bleknade också nu kindens lätta purpur. War det af fruktan eller af tfärlet? Han förmådde ej förklara det. Snart sutto de helt nära hwarandra wid ett litet bord i förmaket. Hennes bröst häfde sig, hon wågade knappast draga andan. Han hade tänkt att hålla ett widlyftigt tal, men nu hade han intet att säga henne. Efter en stund fattade han emellertid hennes hand . .. men hon drog fig undan. Då störtade ordet öfwer hang läppar: Sag älskar dig! Hon reste sig upp. — Förlåt mig, — fade hon, — wet ni, hwilfen jag är. — Hwem ni är? — Känner ni denna lapp? Och hon framtog derwid ur ett wäl hopwiket, litet konvolut, en papperslapp af ganska sndrig ber skaffenhet.