Han blickade ännu en gång klart och wänligt på henne och tryckte handen, som hon räckte honom, till sina läppar. Derefter räckte han Aline handen, tryckte Armand med stormande rörelse till sitt hjerta och lemnade hastigt rummet. Armand följde honom och hjelpte honom upp i wagnen. Vincenz höll hans hand och blickade upp till balkongen, på hwilken Clemence uttrvädt, för att till: winka honom den fifta helsningen. — Ni är en lycklig menniska, Armand! — utropade Vincenz. Hästarne satte sig i rörelse, wagnen rullade bort och war snart förswunnen ur sigte. (Slut).