Norrländska Korrespondenten – 24 oktober 1863, sida 3

höfde det. Din bror har aldrig med ett ord öppnat sitt hjerta för mig. — Bekännelserna under din feberyrsel höllo Hos nom tillbaka, — fade Aline. — Till wår lycka, — inföll Clemence. — Jag skulle aldrig hafwa förrådt för honom min kärlek, aldrig räckt honom min hand, så länge jag ansåg den böra tillhöra Vincenz. O, jag har stridit och kämpat med mitt arma hjerta. — Besynnerliga werld! — sade Aline. — Af hwilka ödets nycker, af hwilka egendomligheter i fänslan beror ej menniskans öde! Men i dag, Clemence, tå vu återsåg Vincenz? — DÅ jag, — swarade wåninnan, — fann hos nom med bindelnipå ögonen, tillbakalutad i fin länd. stol, hjelplös såsom förr, hade mitt hjerta snabbt af: gjort, jag tillhörde honom åter med hela mitt Lif. Men då han reste fia upp i fin ungdomskraft, då bindeln föll och han betraktade mig få främmande, få frågande, då jag i din brors ögon åter såg lysa hela den böjelse, fom han få länge dolt för mig, då blef det klart i mitt hjerta. — Och Vincenz? — frågade Aline widare. — Du stängre dörren, — fortfor Clemence, — månans sken föll in genom fönstret. Likt skuggor stodo wi tre framför hwarandra. Vincenz fattade sig först. Han tackade mörkret, som för honom dolde mina drag, min gestalt; han bekände, att jag war honom fråm mande, att han ej haft mig sådan i sin föreställning, — och tillade hon småleende, — att jag wore alltför skön, för att han skulle kunna glömma min bild, och denna bild dot alltför ny, för att funna uppfatta den med hela hjertat. Ä (Forts.)