Norrländska Korrespondenten – 24 oktober 1863, sida 3

lett i fåtöljen, bakom henne stod Aline och lösgjorde blommorna ur de mörka flätorna. Clemence lät hän derna hwila på fina knän, och hennes djupa själfulla blick stirrade tankfullt ned. — Clemence, — afbröt slutligen Aline tyftna: den, — hur har allt detta tillgått? — Wet jag det sjelf? — swarade Clemence. — Det finnes ögonblick i lifwet, Aline, då wåra öden afgöras, då wi känna en högre makt, som ingriper i wåra hjertan och leder wåra beslut, detta har jag förnummit i afton. VBincenz owäntade återseende, tänslan af hang hjelplöshet, twiflet på vin brors bör jelse, alldenstund han sedan längre tid tillbaka und: wikit mia, allt låg fom ett mörkt kaos framför min själ. Då for liffom en blixt derigenom, och plötsligt war allt ljust; kaoset ordnade sig, jag såg min wäg utstakad, min lott kastad. — Och älskade du då ej Vincenz? — frågade Aline, i det hon upplöste de swarta flätorna. — Då, när jag mitt slotts ensamhet fatt mid hans läger, då jag fig denna kraftfulla, ungdomliga natur förlamad, då detta redliga bjerta öppnade sig för mia, då jag kände, att min kärlek kunde ersätta honom hwad ödet beröfwat honom, då älskade jag Vincenz. Då tackade jag så innerligt Gud, att mitt lif som förgick få onyttiat, erhöll ett nytt wärde verigenom att det kunde lyckliggöra ett annat. Det mar litsom om i mina feberfantasier alla minnen af det förflutna blifwit utplånade, alla känslor från fordna dagar slocknat. Då jag började lefwa, känna på nytt, trädte din brors ädla gestalt till mitt hjerta, och dock tämpade jag met detta intryck, ty jag wisste, att mitt lif tillhörde Vincenz, tillhörde Honom, om han be