— Det fom er wänskap förteg för mig, hade de mer uppriktiga feberfantasierna längesedan förrådt. Mig återgaf ni lifwet! — utropade Clemence i det hon uppsteg, — och honom, honom har ni ej kunnat hjelpa? Armand räckte drycken åt Vincenz, som mekaniskt tömde den; derefter bad han Clemence, som gått bort till Aline och stödde sig mot hennes arm, wara lugn, fattade den unge officerns puls och observerade slagen. En ljudlös tystnad herrskade i det lilla rummet, som swagt upplystes af det genom den öppnade dörren infallande skenet från den eklärerade salen näst intill. — Er puls går lugnt, — sade Armand efter en längre paus. — Tag af er bindeln, ögonblicket är af: görandet. — RVindeln föll. — Bincenz uppslog ögat. — Armand, — sade han, — jag ser er; — och derefter, twiflande, frågande, med blicken länge fästad på Clemence, tillade han: — Clemence, jag fer dig, men är det Clemence? — Han fer! — utropade Clemence. — Han är räddad! — tillade Armand höasta glädje, som fom honom att glömma allt för wännens öde. — Den synkraft, fom bestått alla dessa prof, är ej längre i fara. Tacka Gud, Vincenz, vet war ej Salongen fylldes med gäster, Aline gick för att emottaga dem och stängde dörren efter fig. De tre blefwo ensamme i det mörka rummet. Få timmar sednare hade säöllskapet aflägsnat fig, ljusen i balsalongen woro släckta. Armand hade i fin wagn ledsagat Vincenz hem och war änuu ej återkommen. J sitt vum fatt Clemence framför fin toi