Bilder ur lifwet. Med snabba steg fom en gång en Lliflig Yngling till en gammal man och ropade högt: Fader fröjra dig med mig! Andtligen har Farbror gifwit sitt bifall, nu får jag resa till akademin och bli lag: karl. Nu har jag gjort min lycka! Walon, min son, genmälte den ål: drige fadren, 7nu skall du således börja att flitigt studera, dock — hwad fevan 2 — !Efter tre års förlopp skall jag ha tagit min examen och utan twifwel, frönt med ära, lemna akademien och få ett embete! Idh fedan? — Sevan ffall vet ite fattas på flit och samwetsgranhet hos mig, widt och bredt skall man omtala mig och alla menniskor, höga och låga, skola uppsöka mig och skänka mig sitt förtroenrde. vd fevan 2 Sevan skall jag spara ihop och bli en wälmående man, taga mig en bra hustru och bosätta mis! SIdh fedvan ? Sevan ffall jag uppfostra mina barn, att der fan bli något af dem, enhwar efter fina anlag, — och de skola arta fig wäl och träda i fin faders fotfpår. Sd fedan 2 edan ffall jag flå mig i ro, ha min fröjd och gamman af mina barns lycka, njuta af deras kärlek och ha en lycklig ålderdom. Sad fedan 2 Sedan — Nå — alltid fan man wäl icke stanna på jorden och, äfwen om man kunde, wore det ide en gång wäl, — fer dan, ja, sedan måste jag vä!l Sd fedvan 27 ropade ten gamle åter, fattade hans bära händer och såg henom i ögonen.Min son! Och fedvan? Då skiftade ven glade ynglingen färg och började darra, och tårarne tillrade fram ur hand ögon. — Tack, fader, fade han ändtligen, jag hade förgätit hufwudsaken, att mennisskorna är förelagdt en gång dö och sedan — dömen. Men från denna vagen skall det ide mera ske.