när hikdeln sasser. Novell af G. zu Put li tz. (Forts fr. N:o 82. — Armand, — hwiskade hans — jan bar fett henne, — henne, Clemence, — o, hon är ssön, stön, som en engel! — Ni har sett henne! — utropade Armand för: färad; derefter, med hastigt tilltwingad fattnina, tillade han: — Olycklige! Hwarför utan min tillåtelse? Wet ni, att denna retelse på era förswaaade jynner: ver, dessa ljus, luften för hwilken ni utsätter er, på en gång funna störta er tillbaka i den blindhet, ur hwilken er kraftsulla natur småningom befriat er, — att ni då är utan räddning? — Det anfer ni för möjligt? — ropare ben unge mannen bäfwande. — Men nej, nej, det more alltför rysligt! — Möjligtwis, säger ni, Armand. Men om så ej wore, om er konst redan stärkt mig så mycket — — Nästa timma afgör ert öde, — afbröt honom Armand; — om era ögon lyskligt motstått allt detta, få är ni räddad och behöfwer ej mer min hjelp. Vincenz lare handen på pannan och lutade fig tillbaka i stolen. — Hon är skön, Armand, slönare än hwarje annan qwinna jag skådat. — För allt i werlden, ingen exaltation nu! — ropate Armand. — Jag hemtar en luanande dry åt er, sitt stilla på er stol, rör er ej. Jntet ord, ingen ut oförsigtigbet. Kom ihåa, att allt är förloradt om det war för tidigt. Han gick in för att falla på systern, som skulle En Moleskinnsrock är hittad i den