bade ju hört Aline nämna hennes namn. Det war Clemence, fom han ännu för en timma sedan tänkt sig lidande, hjelplös, ensam och behöfwande, — och nu blomstrande, i begrepp att samla omkring sig en stor krets af wänner, strålande af briljanter. Och detta skulle wara den Clemence, som förskönat hans bjelplösa stunder, — denna lysande qwinna i elegant baldrägt! J denna skepnad, isynnerhet i denna fituas tion, war honom Clemence så fremmande, — få frem mance, fom bade hans hjerta aldrig klappat för henne. Och likwäl war hon skön, skönare än hans djerfwaste fantasi kunnat måla henne, dock utöfwade denna uppens barelse, fom hotade att frånröfwa honom de heligaste fänslor, ett mäktigt wälde på honom. Han kunde ej wända fin blick från henne; han glömde sina sjuka ögon, gaf ej aft på, att ljusstrålarne bländande ftrömmade emot honom, handen hade nedfjuntit, och hela hans själ följde hwarje den sköna qwinnans rörelse, liksom sökte han återfinna henne i den bild mid hmwil: ken hand hjerta fästat fig. Damerna lemnade salen och ingingo i ett annet rum. Aline hade ännu allahanda smäbestyr, Clemence följde henne. Vincenz fram trädte bakom gardinen, och på samma gång öppnade Armand dörren, Vincenz betjent, som gått fram och tillbaka utanför huset, hade rå Armand hemkom faat honom, att hang herre mar uppe och wäntade läkaren. Vincenz! — utropade Armand, — hwad gör ni här? — i detta ljussken med obetäckta ögon! Will ni på ett ögonblick tillintetgöra frutterua af en lång tids förfiatighet och omforger? Han drog honom in ett oupplyst rum, lät hor nom sätta fig och hopwek en duk till eu bindel, fom han fästade öfwer hand ögon. Vincens lät allt lugnt ske. (Forts.)