Det war hennes röst, hans öra kände alltför noga ljudet, han kunde ej twifla. Då hörde han fteg närma fig, och knappt wetande hwarför, smög han bakom gardinen. Betjenten inträdde med ljus; bakom honom kommo twenne damer i i elegant baltoilett. Vincenz höll handen mot pannan, för att skydra ögonen mot ljusskenet, som blef allt starkare, ty betjenten tände kronorna och lampetterna, medan damerna trädde framför spegeln. — Charmant, — fare Aline, — charmant! Så präktigt granaterna taga sig ut i ert mörka hår; hwad ni är wacker, Clemence! Men hwarför har ni ej begagnat några briljanter? Då man är rik, såsom ni, måste man bära dyrbarheter. Jag hemtar dem åt er. Aline skyndade bort innan wäninnan kunde hålla henne tillbaka, och Clemence stod ensam framför spegeln. Vincenz tunde se henne rakt i ansigtet. Aline hade rätt: hon war skön. Den brådska, hwarmed hon gjort fin toilett, hade utbredt ett lätt rofenffimmer öfwer de ännu bleka kinderna; hon fåg blom strande ut, behaget i hennes gestalt framträdde tydligt i den lätta drägten. Hon fåg fin bild, fom blicfade emot henne ur spegeln, och hon smålog öfwer att se sig prydd med dyrbarheter, hwilka hon sedan flera åri tillbaka ej burit. Aline kom med etuierna och hjelpte henne att sästa armbanden, broche och collier, derefter fattade hon henne wid handen och skyndade nedåt salen. Clemence såg ut som en drottning bredwid den något bastanta, ograciösa, om än wackra Aline, hwilken den öfwerlastade baltostymen klädde mycket mindre än hwardagsdrägten. Vincenz stod orörlig. Det war Clemence. Han