ögonblick kunnat alömma, det hans lif tillhörde henne, — han måste finna henne. Nu föll det honom in, att Armands ord, hans systers utrop, gjorde det fannolikt att Clemences wistelseort och ställning woro dem bekanta — och Armand kom ej. Alla de timmar trädde framför hans själ, under hwilka Clemence, sittande wid hans bädd, wårdat honom; en längtan efter dessa tysta dagar kämpade med det alltjemt återkommande beghäret att wända tillbaka till hären. Snart kom han till det resultat, att hans pligt drog honom dit, hans hjerta hit, och dock kunde han ej göra klart för fig på hwilkendera sidan hans pligtkänsla eller hans böjelse kämpade mäktigast. Och Armand fom ännu alltjemt ej. Eftermiddagen förgick, — läkaren kunde nu åter wara hemma hos sig; då uthärdade Vincenz ej längre, han måste tala med honom. Han befallde betjenten, i det han åter sköt den lätta florsskärmen öfwer ögonen, att följa honom till läkaren, och begaf fig till fots på mig. Hemma hos läkaren fann Vincenz allt i största oreda. Dörrarne stodo öppna, trappan war deforerad med blommor, betjenten, som den unge mannen frågade efter hang namn, swarade brådskande och fyndade widare med en bricka med glas, fom han bar på armen. Vincenz, fom ej förstod hwad allt detta hade att betyda och trodde, att det egde något fame manhang med hans wäns uteblifwande, följde betjenten genom de halfmörka rummen, i hopp att träffa Armand. J en festligt smyckad, men ännu ej upplyft sal stannade han. Då hörde han i rummet nästintill en röst, som kom hans andedrägt att stanna. — Aline, — ropade rösten, — hwar är ni? Kom fort och se på min toilett och säg mig, om ni är nöjd!