Norrländska Korrespondenten – 21 oktober 1863, sida 2

lig som i detta ögonblick; han wille, han måste wara frisk, han fick ej fattas i sina kamraters krets, hwilka gingo nya faror, nya segrar till mötes. Med rätta hade han inför Armand kallat den Österrikiska armån sitt hem, — han fattades af en hemlängtan efter dens samma, icke ven wemodiga känsla, som ger fia tillkänna i tårar, den hemlängtan, fom glömmer allt för behofwet att återwända till hemmet, gällde det än gods och lif. Vincenz ryckte från ögonen skärmen, fom skulle ffydda dem mot ljnset, han drog tillbaka gar: dinerna, han wille fe om hans ögon werkligen ej skulle uthärda dagsljuset, om hans blick ännu war för swag för att se fienden i ansigtet. Han stirrade fast ut i den ljusa dagern, derefter plötsligt öfwerfallen af en stickande smärta, höll han handen framför ögonen och tumlade tillbaka i sin stol, nu werkligen nära att i tårar gifwa luft åt wreden öfwer fin egen brädlighet, åt sin hemlängtan. Han ringde på betjenten, som helt förwånad drog tillbaka de öppnade gardiner: na, och befallde honom att uppläsa slutet af brefwet. Brefskriywaren bade sökt förskaffa fig underrättelser om Clemence. Man wisste blott, att hon flytt, att hennes flott, hennes trädgårdar, hennes åkrar more förstörda; en ga mmal tjenarinna, som man warit i tillfälle att fräga, menade, att nådig frun wore utan widare förmögenhet än denna besittning och ehurn Tysta, litwäl, såwidt hon wisste, utan slägtingar i Tystland. Den enda underrättelse, som man dessutom rykteswis erhållit, war den, att Clemence under resan swårt insjuknat, Vincenz glömde för denna andra uns derrättelse i brefwet nästan det intryck, som den förra gjort på honom. Han föreställde sig Clemence, som i hans hjelplöshet få troget wärrat honom, sjuk, medellös, utan stöd; han förebrädde fig, att han ett