När bindeln sasser. Novell af G. zu Putlitz: Öswersattning. (Forts. fr. N:o St. — Jag är eljest ej wan, — fade hon, — att ängifwa mig åt hwarje intryck, och wet ej hur i dag tt otlart wemod tunde bringa mig så ur fattning. an, den bemlösa, öfwerfölls plötsligt af en sädan ingtan såwäl efter min barndoms hemland, som efter on ort, hwilken blef mig ett annat hem — — Och likwäl, — inföll Armand, i det han Dbewelsefullt betraktade henne, — tyctes ren frigiska eledi, fom betecknar en losande wapenbragd af Öfteritiffa avmen, isynnerhet skaka er, nådig fru. Clemence upplyfte med en suabö rörelse bufivuet och betraktade honom med fina mörka ögon beämtt, men forskande. — Äfwen dessa toner, — sade hon, — uppnäckte n blandning af wemod och längtan i mitt hjerta, en usla, om hwilken jag länge hyst den önskan att yttra ig för er, just för er. Era mångfaldiga fysteljättingar ha ej unnat mig ett ögonblicks ensam fam ro med er, sedan ni upphörde att betrakta mia fom patient, och måhända är det mig nu lita nödwäinat att konsultera männen, fom fordom läkaren. Hen winkade Åt Armand att taga plats i en får , medan bon sjelf satte fia midtemot honom på ran: då mufifen inföll med tonerna af Ku reihen, oynades rörren och Aline i en alltför täck morgon: I ilett skyndade in, öfwerhopande wäninnan med de drikaste lyckönstningar och de ömmaste smekningar. ermand steg upp och då Clemence nu måste beundra