— Ckarpskyttarnes föndagsöfningar äro, yttrar Jönköpingsbladet, en nagel i ögat på tidningar af pietistisk tendens, såsom Wäktaren och några andra. Man låtsar gudbewars icke wara emot sjelfwa skarpstytte-idcen — den är vertill för all: mänt utbredd — man förfättar endast sabbatens helgd, antefalv af bare gu domlig och werltslig lag. Med ren förra har det dock fina fiver; ty bland dem, fom anses ha warit den gudomliga lagstiftningens tolkar, hor ret funnits en, hwilken på det bögfia bestred upp: fattningen af sabbatshwilan såsom absolut owerksamhet. Såsom mensllig lag är sabbatshwilan en ganska wälbetänkt inrättning, att genom ett regelbundet afbrott i hwardagsbestyren lemna tid till sysselsättningar dels af högre, men dels oc af blott och bart annan art. Ått en hel dag oaflätliat fysfelfätta fig mer andaktsösningar må den göra, fom fin: ner sitt nöje deri; men att tvinga andra dertill wore jujt ginaste sättet att hos dem förqwäfwa allt andligt lif, genom den afsmak derför som sålunda skulle wäckas. Må man då ide efter behag få inom lofliga gränser anwända den öfriga tiden; och hwad kan wäl i så sall wara mer kofwärdt än öfningar till win: nande af färdighet att i farans stund kunna förswara fosterlandel? Aus språket att förlägga dessa öfningar till sötnedagarne wisar, att man antingen är bra enfaldig eller oc met bättre wett derunder döljer fin owilja mot sjelfwa saken, ty detta ansprål är helt enkelt opraktistt. Smärre handgrepp funna öfwas på föluedvagarnes friftunder, och sådant uraktlåtes ej heller; men större manövrer funna endast utföras på de dagar, då alla kunna hela dagen eller en större del deraf wara lediga. Till nationalförswaret förssår ej långt det fåtal få lyckligt lottade, att de funna när fom helst disponera sin tir, utan det måste, om någonting bewändt skall blifwa deraf, omfattas af massan bland sollet, fom nödgas för fin uttoms: arbeta fer dagar i weckan och blott fan egna den sjunde till extra sysselsättningar. — Sedan detta års ingång hafva af Lunds stifts tyrkohardar ej mindre än 15 stycken med döden afgått. Öy Den aenialiske, men excentrisse öf werrättgasalföraren O. Vinje (Dölen) war nyligen, i betraktande af hans hän: nedom om folk och få, inbjuden till ett landtbruksmöte i norska staten Hammar. Vid den dertill hörande kreaturserposi tionen och premientrelningen höll Vinje i fria luften till den samlade folkmassan ett tal, fom wäckte lifligt bifall. Han talade om vet märkliga och wigtiga deri att ven allmänna garnndsatsen, att ute märkta individer böra belönas, numera stigit ned äfwen till djurwerlten. En premie På en fo — fare ban — är vet: samma fom ett ordenstecken på en ac fars tjenare, och ven bekransade oxen är detsamma fom statsmannen betäckt mer band och ordnar. Det är rugligheten fom belönas, ren goda racen, ret för: fräfftiga afwelsdjuret, det stora och gora slaget. Grundtanken är precis densamma och afståndet är icke så stort som man i allmänhet tänker. Djurkroiseringen mer: kar äfwen tillbaka på menniskolifwet, i det man mer skall inse det oförnuftiga i att gifta sig blott och bart för penningar, utan afscende på hufwudets och hjertats egenskaper — Fort sagtt, utan af seende på den individnella godheten. Ges aa F:OÖ A(115 FARS