Norrländska Korrespondenten – 17 oktober 1863, sida 2

af olika finger, lita sinnrilt, fom skickligt anordnade af Aline. Tyska folkwisor bildade inledningen, derpå följde italienska melodier, hwilka plötsligt afbrötos af triniska marscher, fom plötsligen upplöfte fig i glada Schweizer-toner. Detta musilstycke skulle på sätt och wis framställa wäninnans hela lif. Armand förstod anspelningarne, då han, efter denna högljudda påmin: nelse om Clemences förelsedag, ej kunde undandraga sig gratulationen, gick han skyndsamt ned, och i den öfwertygelsen att redan sinna sin syster hos wäninnan, lät han anmäla sig af tammariunafrun, hwilken med den armärkning, att hennes matmor war uppe och i sitt rum, lät läkaren inträta oanmäld, måhända för att ej längre blifwa störd i åhörandet af musiken. Clemence war ensam. Hon stod i fönsternichen och wände ryggen åt dörren, få att hon ej börde Ars mand inträta. Musiken inföll just med ve fulla ador derna af Nadebkysmarfeoen. Clemence bäfwade tillsamman, derefter, hällande båda händerna framför anfigtet, wände hon sia om, och då först märkte hon fin lätare, som ej wågat föra benne. Med ansigtet Holt och hållet öfwerskölidt af tårar, men med det täckaste fmåleente på läpparne, frames trängre hon till läkaren och räckte honom handen. — Förlåt mia, — sade hon, — att jag wisar mia för ev i sinnesrörelse, som framtallats af öfwer raskningen wid musiken, of de minnen, hwilka mid dessa melodier uppontat, måhända äfwen af de ännu ej alldeles öfwerståndna följrerna utaf sjukdomen, — och dessutom tvodre jag mig ensam. i Årmand ursåäktade sitt eförbererda inträde genom fin lyckönskan. Elemence tackate wänlint och hade borttorlat fina tårar. so (Forts.)