Norrländska Korrespondenten – 14 oktober 1863, sida 3

som egentligen är en narraktighet, af rivalen gjort dig en wän; du har, plågande dig sjelf, fantiserat dig in i allahanda förtjenster, dem du tillskrifwer ho: nom. Du will med wåld, att han skall wara oemotstandlia, samt att Clemence, fom för öfrigt alls ide wet, att han är här och under din wård, skall älska honom med passion, medan bon måhända blott af medlidande wårdade honom. — Men, — fade Armand; — Vincenz är den älstwärdaste unge man, fom jag tänner. Hans ädla, fria manlighet, hang ungdom, hang skönhet — — Men min Gud, — afbröt honom Aline, — om allt förhåller sig så, desto försigtigare måste ni wara. Sör honom få fort som möjligt friff och skicka honom bort få snart du fan. Om werkligen, hwilket ej är omöjligt, hans hjelplöshet rört Clemence och ingifwit henne ett intrese för honom, så låt ide dessa lysande yttre företräden upphöja det flyktiga intresset till en werklig böjelse. — Wisserligen, — sade Armand; — om det yttre afnör, törs jag ej täfla med Bincenz. — Har han aldrig talat med dig om Clemence? frågade Aline. — J afton, — fwarade brodern. i — Och han älskar henne? MNaturligtmwis af tadsamhet. — Tacksamhet är ej kärlek, — swarade Armand; — han har aldrig sett henne — — AH! — utropade Aline; — då får hon aldrig wisa fig för hang ögon. Clemence är skön; nu under tillfrisenandet få rörande ffön, att, då han kände fig dragen till henne utan att hafwa fett Henne, han med fina 25 år måste bli ursinnigt tär i henne om han får se henne — (Forts.)