Norrländska Korrespondenten – 14 oktober 1863, sida 3

— Och allt detta kallar du förnuftigt? — fade Armand. — J hwarje fall är det wänskapligt för tis, — sade Aline, som slog sig ned på en stol midt emot brodren och dermed antydde, att hon ännu ej hade för afsigt att afbryta sina föreställningar, — Tala då ej om lärleten fom en ung fertonårig flicka, — fade hon. Clemence högaktar dig, hon har dig att tacka för lifwet. Om du will wara en liten smula uppmärksam ech ej efterhärma din herr swågers exempel, skall du blifwa en ytterst älskwärd äkta man. Du är en wacker karl — — J trots of mina fyrtio år? — inföll Armand skämtande. — Ekratta bara, — utropade systern; — icke i trots deraf, utan juft derför. Som ung man på tjugo år war du ingenting mindre än wacker, du har embellerat. Armand steg upp. — Det är mig kärt, att du åter skämtar; det tläder dig mycket bättre, och jag tycker också mer om vet, an dina få kallade förnuftiga framställningar. — Åh, jag skämtar alldeles ej, — fade Aline stött. Jag säger dig på fullt allwar, att Clemence då hon förft äv din hustru, skall bli mycket lycklig, och att då alla dessa hjertats små nycker med ett slag skola skingras; för öfrigt wet jag alls icke ens om de ej gälla dig. — Mig? — fade Armand med t bittert jmåä leende. — Har du glömt Vincenz, Alene? — Zcke det ringaste, och jag tom också Hit för att tala med vig om honom. — Om honom? . — Ja wisst. Du har på ditt ädelmodiga sätt,