Norrländska Korrespondenten – 14 oktober 1863, sida 2

Novell af G. zu Put li tz. Öfwersattning. (Forti. fr. Mio 79.) — Clemence, — ni wet ju namnet, — började. han, — delade med en gammal tjenare wården mid min sjutsäng. Hon berättade mig om fitt Uf, bwiltet haft en ensam barndom liksom mitt eget. Det behag, fom den rena qwinligheten alltid skall utöfwa på wårt finne, fängslade mig. Jag kände, att här en ren natur nalkats mig, och jag böjve mia för henne. Jag kände en dyrkan, ett underordnande, fom jag dittills aldrig förnummit. Hon berättade mig blott de glada momenterna af sitt lif, men det ljöd igenom, att hon kände smärtan. Oc nu den egendomliga förtrollningen, den afslutenhet från hwarie yttre intryck, i hwilken mina slocknade ögon höllo mig. Jag war så tjusad af denna qwinna, att jag, innan jag wisste det, egnat henne hela mitt hjerta. Då gjorde jag mig förebråelser öfwer, att jag kunde fängsla denna rika själ wid min bräcklighet, och hon med hela den skatt af sjelfförsakelse, det behof af uppoffring, hwaraf blott ett qwinnohjerta är mättiat, fare att hon tillhörde mig och att jan ej finge tillbakawisa henne, emedan hon more mig nödmwäntin. Hwiltet afsked, då man förre mia derifrån! Låt mia ej upprepa det. Sedermera har hon förswunnit från fitt flott. Mina efterforskningar, hwilka jag wisferligen blott genom tredje hand kunde låta anställa, förblefwo fruktlösa, men hennes spår måste jag finna och lösa det ord som jag uttalade under de heligaste stunder i mitt lif. När bindeln soseet.