Norrländska Korrespondenten – 14 oktober 1863, sida 2

henne, eller om min kärlek strandar mot hennes ans blick. Men det förstår ni ju Armand att ni måste återge mig henne i hela hennes helsa och kraft, måhända med all ven oemotståndlighet, fom ni tilffrifwer mina friska, klara ögon. Det bade blifwit sent. Läkaren skiljdes från wännen, men den belännelse, han afhört, uppfyllde alla hans tankar. Han kunde ännu ei återwända hem och wandrade ännu länge ensam wid den luana sjön, i hwilken stjernorna speglade sig. Skulle han ästadkomma ett sammanträffande, hwarwid, derom mar han öfwertygad, Elemences skönhet och behag fulls tomligt måste fängsla den unge officerns hjerta men dermed ockjå för altid krossa hans eget hopp och hans lycka? Och andra sitan, skulle det ej warit ett förräderi mot wänskapen att åtskilja de båda hmilkas hemligheter han höll i fina händer, ett förräderi, så mycket swårare, fom Clemences egna känslor ännu alltjemt ej woro klara? Han hemkom sent. Hans systers salong war ännu upplyft, ett sällskap, fom hon inditerat, ännu samlat. Läkaren gick upp på sitt rum, och fann der en mängd bref från patienter samt från wetenskapliga sällskaper, af hwilka han war medlem. Han fördjus pare fig i arbetet och sökte derunder glömma de olik: artade fänflor, hwilka bestormade honom. Det mar sent på natten, brefwen woro befwarade, han låg tillbakalutad i fåtöljen framför sitt skrifbord med hufwudet stödt mot handen, då rörren sakta öppnades och Aline inträdde. — Jag såg ännu tjus i ditt rum, — sade hon; — juft fom jag wille gå till sängs, och då du om dagen få enwist undandrager dig wårt fullffap, måste jag taga natten med def tystnad och lngn till