Norrländska Korrespondenten – 14 oktober 1863, sida 2

— Således älskar ni Clemence? — frågade Ar: mand med darrande röst. Vinscenz toy handen från ögonen ech reste fig upp. — Ålskar? Ja, ser ni, det Har jag aldrig kunnat göra klart för mig sjelf. Jau wet, att jag med hela min själ tillhör denna qwinna, men lärleken fordrar en gestalt, en fast bild, och det har jan ej kunnat göra mig af Clemence, hur ofta jag än förfölt vet. Om ni hör talad, ofta talad om en person, gör ni. er slutligen en bild af densamme, hwilten wanligtwis är helt annorlunda än personen, vå den sedan träder till mötes, men bilden fanns till och war fast. Jag har ej kunnat göra få med Clemence. Jaa bar ei i min santasi kunnat skapa någon kropp för ljudet i denna röst, för behaget i re rörelser, hwilka mitt öra uppfattade. Ån mille hon synas mia skön, och då finde jag, att detta wäsende ej behöfde skönhetens ber hag, än gjorde det mig en egendomlia glädje att tänka mig henne oskön, emedan jag just endast fästade mig wid själen, som ej behöfwer någon yttre prydnad; I men tonen af hennes röst, då jag återkallar den i I I mitt minne, krossar såwäl den ena bilven fom den andra, och med häfwan tänker jag på det ögonblick, då dessa ögon, öfwer hwilta ni gjort min få fåfäng, stola komma att uppfatta den wertliga bilden, ty jag fruktar, att jag skulle funna älska Clemence mindre om hon ej wore skön, — och måhända ej wara henne med en få avel, ren tänsla tillaifwen, om hon befinnes skön. Armand, om ni känner henne, om nuit wet hens neg namn, få säa mig för allt i werlten intet om henne, ingen beskrifning, jag will ej weta om hon är blond eller brunett, stor eller liten, fjmärt efter fyllig. Öfwerlemna allt åt det ögonblick då jag får fe henne, som skall afgöra huruwida jag ktan älska — ——— —T—