Norrländska Korrespondenten – 10 oktober 1863, sida 2

Rär bindeln sasser. Novell af G. su Put lit z3. Öwersattning. (Forts. fr. 78.) — Man hade fört mig till ett flott, hwars in wånare ej flytt, oaktadt närheten af striden, oaktadt betungandet of de fram och Åter gående trupperna. Der låg jag i en stor sparlatanssäng, hwars vamalt: I gardiner jag hörde frasa, wårdad af slottets herrskar, inna, ett ungt fruntimmer, ty ung måste hon wara, att tömma af klangen i hennes röst, ljudet i hennes steg, hwarmed hon satta framträdde till min bädd. Men hwarför skall jag upprepa för er allt retta, hwarför återkalla minnen, hwilka, ljufwa och smärt samma på en gång, åtminstone ej hafwa något att göra med min sjntdom? Jag war då blind, utan hopp att någonsin åter få se min fana flardra, utan utsigt att kunna återinträda i mina bröders led, för att dela de ras faror, deras dra. Nu såsom tillflrist nande, öppnar sig åter lifwet för mig, och doc med-. förta dessa dagar en lyda, på hwilten jag blott med vemod tänker tillbaka, ett wemod som ej höfwes en fier hwilten haft den lyckan att ej wara säleris för sitt stånd. — Clemence! — utropade Aline owilkorligt. Den fremmande hade sprungit upp. — Clemence! — upprepade han. — Hur tom mer ni att uttala detta namn, hur fänner ni mitt öde, ni som jag fer första gängen, hwilken jag trodde aldrig förr hafwa hört mitt namn? Han hade med lifliga steg gått fram och åter, och Armanr, läggande båda armarne omkring honom, sade lugnande: