Norrländska Korrespondenten – 10 oktober 1863, sida 2

gröna förhängen, men han fick ej läsa, och iftnners het förstod Armand att förtiga alla underrättelser, äfwen de politiska, emedan han fruktade, att hwarje sinnesrörelse, hwarje skakning af nerverna måste ins werka störande på återställandet. Tiden blef mid: serligen förfärligt lång för den sjuke, han förlorade dagligen tjugu gånger tålamodet, men Armands sfwertygande sätt, hans wänskapsfulla deltagande lugnade honom alltid åter, och när läkaren kom, war äfwen allt tråkigt glömdt. Armand tillbragte alla de stunder, fom hans mids sträckta praktik lemnade honom lediga, hos männen. Han wifade sig hemma blott wid måltiderna, war wänlig, men nuntomorrentligt tillbakadragen mot Clemence, undwek en förklaring med systern, hwilken war synbart missnöjd med hans flyktiga wistande i den husliga kretsen. Ofta spisade han till och med hos Vincenz och war hela dagen igenom osynlig för damerna. Clemences helsa blef dag efter dag starkare. TYfa till födseln, hare hon fom mycket ung gift fig med en förnäm Italienare, war sedan flera år tillbaka enka och lefde på tet lilla godset wid Comersjön, hwilket tillfallit henne efter hennes mate. Hon hade inga slägtingar mer i Tyskland, och då de olyckliga twistigheter utbröto hwilka inwecklade öfra Jtalien i de blodiga striderna, hade hon lugnt afbidat dem. Af hela sitt hjerta deltagande i den österrikista avmeieng segrar, inom hwilken hon väl nade många wänner, fom woro hennes landsmån, ansåg hon fig fom fruntimmer dock säker, redan derför, att hon ei war twungen att sluta sia till något wisst parti. Men då det blef bekant, att en sårad österrikist officer funnit wård och tillslykt hos henne, blef hennes ställning kinkigare, och warnad af några