Norrländska Korrespondenten – 10 oktober 1863, sida 2

— Ni har anförtrott er mig; i egenskap af lä fare måste jag be er undwi ka sinnesrörelser, som kunna bli farliga för er. Jag ber ej af nyfikenhet om ert förtroende; läkaren måste efterforska hwad fom upp: rör och skakar patienten. Ni ser, att jag ej lan wara er läkare utan att tillika bli er wän, en wän, Åt hwilken ni måste anförtro allt. För ögonblicket för jag er till en boning, som jag will utwälja åt er. För den närmaste tiden måste ni finna er uti att se er behandlad som sjuk, och lugn är er framför allt nödwändigt. Läkarens mildhet och bestämdhet ingåfwo så stort förtroende till hang konst, att Vincenz, hastiat wunnen, nästan wiljelös lät föra sig tillbaka till sin wagn. Armand hare äter lagt bindeln öfwer hans ögon, satte sig bredwid honom, och få foro de båda i den mest werterqwickande wårluft tillbaka till Lausanne. Aline stod på balkongen och blickade efter dem. Alla hennes önskningar och wissheter, hwilka för en halftimma sedan ännu stodo helt klara framför henne, hade förwirrat sig. — Eåledes werkligen! — fade hon för fia sjelf, och märkte då först, att Clemence, färdig till utfärden, stod bakom henne i hatt och tappa, frisk, blomstrande och slönare än någonsin, samt war helt förundrad öfwer att ännu ej finna henne redo till promenaden. Vincenz måste underkasta sig en mycket sträng kur. Hans försigtige läkare understödde sin patients friska natur, som efterhand stärkte hans förfmagade synkraft, men han ansåg för nödwändigt att låta d ef wälgörande werfan framskrira sakta och sörsigtigt, ej störd af några forceringar, ej hämmad af något återfall. Den sjuke gick wisserligen redan utan bindel omfring i rummet, hwars fönster woro försedda med