Norrländska Korrespondenten – 7 oktober 1863, sida 3

Mam Nästan under hans SÅgon war bet, fom ust då jag jemte några andra af mina jägare öfwerstigit en tranchö wid M.,, susade förbi mig. Jay kuedföll sanslös, oh en af mina trognun jägare bar mig som död bort på fina skuldror. Jag war emellertid ej död, ide ens sårad, endast lusttryckningen af den förbiflygande kulan Have kastat min till marten; men lufttryckningen hade strnkit få tätt förbi nina ögon, att jag wisferligen ätersick sansningen, men min synförmåga war skadad. — Och hwarthän hade man fört ev? — frågade läkaren med en spänning, fom ej kunde misstydas. — Måste ni äfwen weta detta? — fade ven unge officeren småleende. Man behandlade mig i hela månaders tid fom en blind, fom en fwårt sårad, fängå. lad wio sängen. Då inträrde ett skimmer, fom wi jade fig för mina ögon, de blefwo allt kraftigare och fraftigare; jag är ej blint, och er konst, derom är jag öfwertygad, skart vet lyckas att helt och hället återge mid åt avmön, åt mitt hem. — Men hwarthän förde man ev? — frågate Armand ånys; — hwar fann ni wård under de första weckorna då ni sjelf måste anse er för fullkomligt blind? Aline förstod brodern; hon lyssnade med den mest spända uppmärksamhet. Den tillfrågade smålog åter. Wid det återuppwäckta minnet af hang strid Hade han rest fig i Heta kraften af fin ungdoms ligt stöna gestalt. Nu gled han långsamt tillbaka på fin stol, betraktade först Aline, sedan läkaren med en forskande blick, och då han wunnit förtroende för hennes glada och hans allwarliga ansigte, börs jade han: i