— en egen nyck af ödet, att jag fått en berömd Lär fare till bror, och en lärd botaniker till man. — Om botaniken will jag ej disputera, — fade Clemence; — men att ni juft inför mig framställer er brors konst fom onyttig, mig, hwars lif han räds dat, det får jag ej låta behaga mig. — Medgifwes, — fade Aline; — wi behöfwa läkarne, emedan wi nu en gång ej äro förnuftiga nog att sklydda of mot sjukdomen, fom wi skydda wåra blommor, mot att förtorkas och bortfrysa, ty då mår ste läkarne åtminstone lika bestämdt meta hwad fom fattas of, fom wi warseblifwa detta hos wåra blommor. Om wi ha feber ffola de ge of Minin, om wi träffas af flag, skola de öppna äder på of; de skola bekämpa sjukdomen, som en fiende, hwilken man föfert och plötsligt stöter dolken i hjertat; men de skola ej krusa med den, och sedan den lyckligt och wäl wändt oss ryggen, bemöta den fom en gäst, hwars rum man annu pryder sedan han längesedan lemnat of, och för hwilken man lägger ett tuvert på bordet, sedan han redan slagit sig ned, Gud wet hwar. — Det will således säga? — frågade Clemence. — Att ni är frisk, käraste, bästa wäninna! — utropade Aline, — och att detta dolee sar niente, fom ni kallar vet, är em dårskap, hwilken också blott en läkare kunnat hitta på Om, ni will anförtro er amin wård, Clemence, så skulle jag läsa med er, jag skulle öfwerhopa er med arbete, gå med, er i sällskaper och på baler, kort sagdt, jag skulle roa er, och om min kror werlligen har räddat ert lif, få skulle jag återge er åt werldslifwet. 2 Clemence hade småleende, men halft tankspridd, åhört henne; hennes öga war fästadt på en liten gångstig, som på wägen från Lausanne, långs efter