Norrländska Korrespondenten – 3 oktober 1863, sida 2

jul oh hwarje födelsedag en ny flädning, men all: tid mörla, fom jag ej fan tåla, och att man äfven fan begagna blommor, band, spetsar, brocher och pers lor, derom ha karlarne nu en gång för alla intet begrepp. Clemence smålog. En blick på wäninnans toilett, — denna hade stigit upp och wisade belåten sitt arbete, — lät det i sjelfwa werlet synas otroligt hurn man kunde förbise något sådant. — Kära Aline, — fade hon; — vå jag fer er flit, er rörlighet förekommer jag mig mycket lat, mic tet onyttig. — Ni skall ju ingenting göra, — blef swaret; — det är er kur, och min bror har strängt förbjudit det. Ni skall icke arbeta, icke läsa icke ens tänka, så widt tetta låter förbjuda fig, och jag måste ae er detwitt nesbörd, att ni iakttager detta ingentinggörande lika samwetsgrannt, som en sjuk timmarna då han skall intaga sina piller. — Tror ni, att han är för skräng, Aline? — Jag är ingen lätare, — sade den unga run; — aldraminst en berömd, såsom min bror, och likwäl kan jag, oaktadt all min tillgifwenhet för honom, änin ej begripa huru han fom att bli sål-beråmd. Jag borde aldraminst säga -så; men ju mer jaa. läxr säpna hang patienter: ju längre jag aer aft Pa hans kurer, desid besämdäre gör fig inom mig den åsigt gällande att det i werlden ej finnes något enyttigare än en lätare, — utom möjligtwis en botaniker, ty det måste ni wäl medge, Elemence, att det aldra likgiltigaste i werlden ändå är underföfningen hurnwida en blomma, font wäxer uppå Alperna och som ingen sörnuftig menniska får fe, har 5, 10 efter 20 ståndare Det är werkligen, — fortfor hon med komisk pathos