Norrländska Korrespondenten – 3 oktober 1863, sida 2

hon tyckte om att fe i spegeln, isynuerhet uti den i hennes toilettrum. Om detta fruntimmer war wackert, måste man kalla den andra afgjordt skön. Det bleka ansigtets fina oval beskuggades af ett fylligt, mörkt här, det swarta ögat framblickade under sina långa fransar litt en beslöjad hemlighet; den högwäxta, smärta ger stalten hade, oaktadt den wårdslöst matta hållning, hwarmed hon lutade sig mot fåtöljen, något afgjordt förnämt. Kring läpparne spelade ett småleende, men ett slags småleende, som man endast förwärfwar då man lärt att gråta, som mer rör än gläder. De fina, hwita händerna hwilade på wecken af den wida entla morgonklädningen. Kontrasten war i ögonfallande; der helsa; här de synbara spåren af en nyss öfwerståndrn sjuldom; — der en belåten glädtighet, här resignationens lugn; — der prosans daglighet, här poesiens behag. Det ynare fruntimret stirrade länge drömmande ut i den sköna naturen, som utbredde sig för hennes blickar, men tankarne woro sysseljatta med annat; — derefter föll hennes blick på den äldre, och med ett leende af wälbehag betraktade hon hennes syssel. fittning. — Så sticklig ni är, Aline, — fare hen flutz ligen, — och hur lätt salt det der går er NON händerna. — — Sa, om jag ej wors flink, om jag ej felt. kunde ordna mina små grannlåter, Clemence, — Pwa-. rade hon, — få fåge ret illa nt. Bröderna äro föna artiga, och de äkta männen, sedan de först warit gifta i tio år, min åtminstone, anse ingentina i werlden för likailtigare än huru deras hustrur kläda sig. Min bror sfänker mig wisserligen samwetsgrannt hwarje