titen tycktes det wara klent; ty han anhöll att få taga tilltugget med fia. — Se här Swen och Nils skall ni få er hwar sin wagn, — yttrade fanjunkaren och lemnade twenne wagnar åt de båda gossarna, hwareter han räckte on riksdalerssedel åt militärförsörjningshjonet. — Gud beware fanjunkaren! Mycken heder och tad! Så der stora penningar har inte gamla fri garen haft på länge! — utropade han och giorde det militäriska ställningssteget. — Fanjunkaren är lycklig han med sin gamla mor och sin snälla fru och sina barn wid sin sida, — tillade han och en suck arbetade sig fram ur hans bröst. — Nå nå, jag hade kunnat haft det annorlunda jag också; om jag hade skött mia; men adjö, adjö uu mitt herrskap! ... Tackar allra ödmjukast. — Adjö tära Berglund! Helsa på när du har dina wägar hitåt, — sade fanjunkaren, och räckte hjertligt sin hand åt den fordne lekkamraten. — Stackars Berglund! — yttrade med tårar i ögonen den gamla skomakarenkan sedan militirförsörjningshjenet gått. — Hwem kunde wäl tro att han fom blef så mycket påtostad och i fin ungdom war en få fin Herre skulle tomma få der på batfälten; men högfärd går för fall, säger ordspråket. — Jag tyder mig wilja minnas att vu Nils sagt att föräldrarna woro rika, och då skulle han wäl få ärfwa efter deras död, — fade ven yngre fru Pettersson. — När modren dog war förmögenheten till det mesta stingrad och det fom återftod ätgick til betäcdandet af en borgensförbindelse, hwilten hennes man iklädde sig under sednare tiden af sin lefnad, — varade Pettersson. — Jo, jo! rikedom är ingeuting att byaqa på, — återtog hustrun. Slut.