funnit eu fristad hos fin fon. Det synes att allt är idoghet och trefnad i detta hem, en härd för den hus liga sällhet, hwilken få ofta sötes, men ganska sällan finnes. Dörren öppnad och en äldre man iklädd ljusgråa barslitna kläder inträder. Twenne messingsbekstäfwer M. F. fom hafwa sin plats på ena axeln utwisa att mannen är en of dessa många, hwilka Dif: wit ett offer för garnisonslifwets laster och mwedermödor, eller med andra ord: ett militärförsöjningshjon. Cn äldre man fade wi om denne ifrågawarande person; men han är dock långt ifrån att wara få gammal fom han synes. ÄÅunu har han icke fett fitt fyrationde År, oaktadt hjessan till eu del är fal, pan: nan fårad och det yfwiga skägget nräfprängt. — Gud beware fanjunkaren! — utropade f. d. soldaten i det han gjorde skällningssteg på militäriskt wis. — Skulle fanjunkaren wilja köpa en wagn af gamla krigaren i dag; jag är ännu fastande, oaktadt klockan redan är öfwer middag, — återtog han och nedsatte på golfwet några lelsakswagnar, dem han förut haft hängande öfwer axeln. — God tag Berglund! — helsade fanjunkaren wänligt. — Jaså du är fastande än, — tillade han. — Ja Gud beware fanjunkaren, konjungturerna ha i dag warit särdeles klena; jag har inte lyckats höra ställning till en enda sup. — Mari lilla, gif Berglund litet mat och en dugtig sup! — yttrade fanjunkaren till fin hustru, hwilken genast efterkom sin mans önskan. Lika gladt fom Berglunds öga tindrade då han förde glaset med deff innehåll till fina läppar lika häftigt darrade den nerofmaga handen, och med ap