rännstenen utanför en krog. En kamrat till honom, äfwenfom en tillstädeskommen sergeant sökte resa honom upp och wäcka honom ur sin redlösa belägenhet. Som en bild af sten stod den stackars modren, några sekunder betraktande ömsewis sin owärdige fon och dens af henne få föraktade skomakargossen; ty. sergeanten war Wilhelms fordne lekkamrat Nils. Den arma modren uthärtdade slutligen ej längre. denna syn, hon nedföll liflös på gatan, — träffad af slag. I I I de