Norrländska Korrespondenten – 23 september 1863, sida 2

. En förhoppningsfull fon. (Skizz ur werkligheten.) (Forts. fr. N:o 73.) 6. En afton fort efter det Wilhelm anländt till hufwudstaden passerade han i en upprymd sinnes stämniug uppför Lejonbacken, för att begifma fig till staden der han war boende. Då han kom till boragårdens norra hwalf föll hans blick på ven derftå des posterade soldaten och i denna igenkände han sin lekkamrat Nils Petterson, skomakarens fon. — Hwad tusan Nils har du blifwit gardist! — utropade Wilhelm. — Det har jag warit i mer än ett år. — Men hwad tänkte du på som kastade dia in i knekthopen, — återtog Wilhelm med en ton som utwisade förakt för den bana den fordna Ieffamra: ten walt. — Jag hade luft derför, — swarade Nils litet stött öfwer Wilhelms ton. — Det är synd om dig stackare, det är ruskigt wäder, du kan behöswa dig till en sup; jag skall se efter om jag har små mynt på mig, — sade Wilhelm och började att leta i sin portmonnä. — Nej jag tackar så mycket; wisst är jag en stackare, men få längt har det ännu intet gått att jag emottager några allmofor. — Jaså du är stursk, adjö med dig då, du är annu lita dryg fom du war i barnaåren; lommer