Norrländska Korrespondenten – 23 september 1863, sida 2

A .AAA88 nog ihåg det, — genmälde Wilhelm och aflägsnade sig förargad. Twenne år derefter träffa wi åter hjelten i wår berättelse. Denna gång på gården till Swea lifgar: dets kasern. Wakten har gått i gewär och framför densamma står Wilhelm med twenne fingrar på fanan och eftersäger det edsformulär en fergeaut för honom uppläser; med ett ord sagdt fru Hammarbergs rara aosfe, den tillämnade stora mannen i samhället har nu tagit wärsning och kastat fig ini tnetthopen. Sergeanten som förestafwar eden är den fordne let: tamraten, stomakarenkans förattade fon, hwilten nyligen blifwit befordrad till den grad han innehar. Att här berätta om de öden Wilhelm under de twå näst föregångna åren upplefwat skulle i detalj blifwa mindre intressant ån wirlyftigt, då hela denna mellanlänk af hans lefnad kan fyllas med de orren, att han till det mesta dragit sig fram på vigilans, och rå alla rejursser woro slut samt han befann sig iden mest utblottade och nödställda belägenhet till: grep han den utwägen att blifwa en fäderneslandets förfwarare. Wi böra äfwen tillägga att kopparslagar Hammarberg under dessa twenne år med döden af gått och att hand hustru fann sig djupt swilken i de förhoppningar hon byggt på fin fon. — Hur fan skall man få fig litet penningar! — utropade Wilhelm en morgon, under det han war sysselsatt med att skura sitt gewär. — Kronans kaka är inte alltid wälsmaklig och är för öfrigt långt ifrån tillräcklig. Sedan han en stund funderat utbrast han: — Nu wet jag ett sätt att ktugga af mor min litet penningar; hon wet ej af att jag är wid gardet.