Norrländska Korrespondenten – 19 september 1863, sida 3

— — ———— — oo LEkV— 2OQOcc— som intagit en lutande ställning på ett underlag af en teologisk lärobok syntes liksom hwila på en falsk grundwal. — Min far! — utropade Wilhelm då han hun nit något fomma fig före. — Det skall tusan wara! — röt Hammarberg. — Kors, — återtog han derefter satiriskt, — här ser sn riftigt trefligt ut. Ungdomen roar sig kantänka. — Wi hade i går afton en liten tillställnina för en kamrat, som skulle lemna staden, — inwände Fritz för att hjelpa Wilhelm på trafwen. — Zaha, att här har warit tillställning det ser jag nog. Herrarne måtte troligen haft maskradbal efter jag ser fruntimmerspersedlar derborta. — Fördömdt! — mumlade Fritz. — Ja en utaf oss war klädd till fruntimmer, — försäkrade Wilhelm. — Pojke! — skrek Hammarberg, ändrande ton och höjande sin tjocka reskäpp, — jag är wisserligen bara kopparslagare och begriper hwarken swart eller hwitt, det har din mor sagt; men ljug mig inte upp i skägget och gäckas inte med mig; ty få mycket be griper jag ändå, det skall jag föga dig, att inte en ung man bör lefwa fram fin tid i lättja, spel, dryce kenskap oh andra laster. Den fom få handlar är owärdig fina föräldrars kärlek; ja omärdig att trampa Guds gröna jord. — Min far, war inte få sträng, — bad Bil helm. — Jo, det är jujt det jag skall wara; ty bet duger inte annars, och ing skall föga dig rent ut Wilhelm, att du är en slyngel, fom det tywärr aldrig blir något af; det har jag fett länge, fastän din mor i fin swaghet inte kommit under fund dermed. Jag