— Hwad i all werlden, det är min styffar, — utbrast Wilhelm förskräckt. — Jag måste öppna; men hwar skall jag göra utaf Sophi. — Skjutsa in henne i garderoben; fe få der ja, geswindt bara; men wåga dig hosta eller nysa, din satunge! Wilhelm ämnade sig nu till att öppna dörren, då i detsamma med ett wäldigt brak densamma fil-: des ifrån låset och flög upp. Den wäntandes tåla: mod hade tagit flut och styffar och styfson stodo nu ansigte mot ansigte med hwarandra. Hammarberg såg fig omkring. På ett bord i seblef han en ljusstake, ver ljuset flämtat ut till sista smulan, nedsmält talg hade runnit ned på staken på bordet. Bredwid staken stodo twenne buteljer, wil: kas etiketter utwisade att de innehållit punsch, och kring dem syntes några tömda glas, dels stående dels liggande, irreguliert grupperade kring buteljerna. Twenne stolar lågo omkullstjelpta och såwäl bredwid fom på de öfriga lågo ungherrarnes fläder, wårddlöst kastade om hwarandra, och bland dem syntes äfwen ett par tjortlar hafwa fått sin plats. J ena hörnet af rummet fanns en piphylla, hwarpå twenne pipor tronade, hwaremot deras kamrater, fyra till antalet, syntes hafwa warit i sträng tjenstgöring under den förlidna aftonen eller natten; ty de hade fått sin plats på det förr omnämda bordet, der de tillfammans med en kringströdd killelek lågo bland utspilld punsch och tobaksaska. Under piphyllan stod en an: tif trästol med former starka nog för en af forne tidens jättar samt tillräckligt fega att trotsa ännu några fekler. Under denna stol hade wetenskaperna fått fin plats. Euclides och Telemaque lågo der håda lika illa tilltygade; men werldshistorien deremot,