Norrländska Korrespondenten – 16 september 1863, sida 2

En annan gång framställde han sin begäran om penningar i denna form: Min älskade mor! En riktig otur har förföljt mia de sednaste dar garne: efter att ha blifwit lagsökt för en mindre borgensförbindelse, hwilken jag för fort tid sedan mar nog enfaldig att ikläda mia för en fattig studerante från Norrland, hwars blottställda belägenhet talade till mitt hjerta, hade jag i når det missödet att falla i sjön wid en färd å Fyrisån, hwarwid min plånbok, innehållande, nästan alla de penningar jag i förra weckan bekom, föll ur rocken och stannade i djupet, och då jag wil åter fått tag i båtlauten och skulle häfwa mig upp braft min klockkedja, hwadan klockan ajorde plånboken sällskap. Denna olyckshändelse har så bedröfwat mig att jag förlorat all arbetslust. Oger: na har jag ånyo welat skrifwa hem till mamma om penningar; men hellre än att kasta mig i procentartlor, hwarför du alltid warnat mig, måste jag likwäl nu i denna brydsamma belägenhet för dig min ömma mor omnämna allt. Jag måfte låna mig litet penningar of en kamrat i går att ide fafna det nörmwäindigaste, och få framt du ej fan wara af den gecheten I att med omgående sända mig hundrade riksdaler wet jag mig ingen lefwande råd synnerligast som jag nödwändigt måste köpa mig en klocka, emedan jag annars ej fan passa mina lästimmarGunås olyckan är ingen fröjd och hwad fom skall hända kan ej undwikas, hwarför jag också hoppas att du ej för hwad som skett tillräknar din tillgifne son W. L. Berglund. P. S. Du kan ju ej behöfwa tala om detta för Pap: pa; ty om han får weta det, blir det bars ledsamheter.