Norrländska Korrespondenten – 12 september 1863, sida 3

— Kors, hwad skall gunstig Herrn med synglas att göra! Tockna der leksaker begagnade inte gossarna ben tiden jag war ung, — fortfor Hammarberg, pe kande på lorgnetten fom hängde på Wilhelms bröst; — men kanste skall den wara för syn s skull. — Du förstår dig inte på goda tonen, Hammar: berg, — snäste frun i huset. — Nej, men den onda tonen har jag åtminstone hunnit blifwa bekant med; men sak samma, det gör ingenting; jag tröstar mig så godt jag kan, — genmälde Hammarberg samt gick till skåpet, der Han också mycket riktigt tog fia en liten tröstare ur flaskan, hwarefter han förfåg fin näsa med full fommarladdning of Ljunglöfs N:o l. Widare skrufwade han nå got på mössan, tittade ännu en gång på sin styffon, ven fina studenten, och styrde kosan ut i werkftaden under det han yttrade: — Tala nu om för mamma, Ville, hwad du har lärt; ty hon förstår bättre än jag den saken. Feriernas tid flög hastigt bort, såsom fallet brus fade wara, och unga herr Berglund, fom wår hjelte efter fin rätta far kallade fig, afreste till Upfala. Han följde här samma praxis fom i Skara, fastän natnrs ligtwis i större skala. Det gick ej an att knussla, när han kom i sällskap med grefwar, baroner, grofhandlarez och brukspatronssöner. Af denna anledning fik fru Hammarberg rätt ofta mellan tiderna för de manliga och bestämda Yremisserna till sonens underhåll wid akademien emottaga en och annan liten anhållan om mera schaber, fom det på studentspråket hette. Wi skola härnedan återgifwa ett par af dessa wår hjeltes stilprof. (Forts.)