Då han kommit ett stycke från det röda trähuset wände han fig om och nickade hjertligt, med blicken skymd af tårar, det sista afskedet till den i porten ftående modren, fom, ehuru äfwen hennes blick war stum, tycktes intagen af den ljufwa förhoppning att om nå: gon tid få återse fin fon med famma ftolthet och till: fredsställelse, fom hon nu skildes från honom, en känsla fom betydligt mildrade afskedets smärta. — Godaa Rils, skall du också ut på färdwägar? ropade Wilhelm från åkdonet till ynglingen, hwilken war den förr omnämnde skomakarenkan Petterssons son. — Jag tänker mig till Stockholm och försöka min lycka — swarade Nils fri modigt. — Skall du gå hela långa wägen? — sporde Wilhelm widare. — Ja i det närmastt; ett stycke kommer jag wäl att fara på ångfartyg. — Stackare dig! — upprepade Nils med mörk blick. — Åh det är ingen fara med mig. Det går an, wår Herre har gifwit mig twenne friska händer och med dem tager jag mig nog fram — tillade den unge skomakarsgesällen och började helt gladt tralla en wisa. — Ah hwad han är stolt kantänka! Han tror sig nog bli en riktig kaxe med tiden den der; men annat än kringstrykande gesäll lär han wäl inte blifwa ändå, — mumlade fru Hammarberg. Skjutsbonden manade på häften och då Nils såg att han ej längre kunde gå i kapp med densamma ros pade han till Wilhelm: — Lycka till nu att studera Wilhelm, adjö med dig. — Adjö med dig, — fwarade Wilhelm litet hånfullt, ty hen och Nils hade aldrig warif särdeles goda wänner. Det föcer sin man det, — yttrade Nils för lig sjelf i det han frimodigt fortsatte sin färd.