Norrländska Korrespondenten – 12 september 1863, sida 2

din mor få heder af dig. Om jag warit litet butter af mig så har jag inte menat illa för det; ty jag will ditt wäl, — yttrade Hammarberg. — Ja adjö med dig lilla Wilhelm; läs nu snällt, så att du snart kan resa till Upsala, — förmanade modren och tillade: helsa så mycket till rådman L. uti S. Adjö med dig min söta gosse, när du behöfwer något så skrif; men det är sannt jag har lust att göra sällskap med fram till tullen. Fru Hammarbera steg upp åkdonet; ffjutsbons den lät höra ett smackande ljud fom för häften bes tydde: framåt marsch; det bar af i smått lunk och Hammarberg stod ännu qwar i porten nickande sitt sista farwäl, hwarefter han åter gick in i fin werk stad under det han för sig sjelf yttrade: — Gud låte det gå wäl för pojken; men jag rår inte för att jag twiflar derpå. viksom för att fördrifwa sin ängslan började han kraftigare hamra på en bit koppar, hwilket tycktes hafwa en lugnande inwerkan, tt snart hörde man hos nom gnola på en liten wisstump; men måhända war det i afsigt att motarbeta wemodet i hans inre. Wid det skjutskärran på män till tullen närmade fig ett litet rödmåladt och förfallet trähus, på hwars så kallade facad man såg en skomalareskylt, utträdde ur detsamma en yngling snyggt, men tarfligt flädd och med en rensel på ryggen samt widare bes wäpnad med ten för wandrande gefiller alldeles oumbärliga knölpåken. Ynglingens anfiate war fritt oh öppet och de friska röda kinderna afstucko på äkta nordiskt maner bjert mot det raka ljusgula nästan lins färgade håret,