En förfoppningsfut fon. (Stizz ur werkligheten.) (Forts. fr. Nio 68.2 — Ja, i morgon refer min lilla Wilhelm ifrån mig; det blir wisserligen en saknad för mig; men det tan inte hjelpas gossen får lof att fortfätta fina ftudier då han wisat få owanliga anlag i läswäg — yttrade fru Hammarberg med en högwälboren min, i det hon serverade sina gäster kaffe. — Ja säög det, — tillade en af de wärda fruarna, — bwad det är roligt ändå när man får fina barn så der långt, och fan hoppas att få glädje af dem. — Skomakaren Petterssons fon refer också från staden i morgon, — upplyste en annan fru. — Ja se det är en rask pojke! Jnte äldre än 18 år och redan gesällbrefwet på fickan, — inföll må ster Hammarberg. — Den pojken kommer nog att göra sin mor glädje på gamla dagar. — Men lära du, han är ändå inte annat än ges säll, — fade fru Hammarberg med en föraktlig drag: ning på munnen. — Gesäll ja! Det måtte wäl duga wid den åldern. Gesäll fon bli mästare och för öfrigt är en bra gesäll lika god fom någon af de der herrarne, hwilka sitta i werken och kalla sig embetsmän; men egents ligen ide äro annat än renskrifware. — Åh tyst kära Hammarberg, du pratar bara dumheter, inte förstår du sådana der saker. — Det ffa du säga min gumma lilla, genmålde Hammarberag, som tycktes ha litet mera kurage nu än när han befaun fig vå ti man hand med sin äkta I