Norrländska Korrespondenten – 9 september 1863, sida 3

Bland själlarne höga i Norden. Väl jättarne föllo för ljungarens slag — De måste för allmakten vika; Men likväl behåller den nejden ett drag Af kraft och af vildhet tillika: Med jätteröst ryta än forssarne här, Och dyster om vinternatt himmelen är Bland fjällarne höga i Norden. Och stigmän och troll såsom saga har sagt, An länge sitt hemvist här hade. Sanct Olof uppbjöd emot dem sin makt, Och ut med sin drake han lade. Den hugstore konungen sökte ren då För seglarens kölar en väg till att gå Igenom de fjällar i Norden. Men troll honom mötte på Indsöens sund, De kufvade kungliga hågen. De trollade skeppet. På klippornas grund Det står der ännu uti vågen Och stängdt för de Thronder blef Jemtarnes land, Förutom då härnaden tände sin brand Bland fjällarne höga i Norden. Men tiden den vann hvad ej hjelten förmått Med härtåg och svärdet att vinna, Och odlingen tvang genom fredlig idrott Båd väldet och troll att försvinna. Ur bergen bröts malmen och bygd blef i skog, Besegrad blef frosten af spade och plog Bland själlarne höga i Norden. Och likasom snö, när som vårsolen står På himmelen höga och glöder, Så smälte ock småningom år ifrån år Det hatet, som skingrade bröder, Och smnfärdsel blef uti vänskap och tro Emellan beslägtade folken, som bo Bland sjållarne höga i Norden. Och Olof den heliges framtida dröm I dag vi som verklighet skåda. Ej stänga mer fjäll eller skog eller ström — Ifrån hvarann folken de båda; Och ängan, en ättling af jättarnes stam, Som menniskan betslat, drar kölarne fram Bland själlarne höga i Norden. Och Storsjön beherrskas af Odino, och ThorFar snabb öfver Kallsjöno den djupa, Der snöhöljda Skutano och Suljätten stor Mot blånande vågorna stupa. Och snart omkring stranden vid Anjan du ser IIur orejo skakar axen de gyllene ner Bland själlarne höga i Norden. Och draken som togs från den helige kung, Ar ändrad af snille tillbaka. En brygga nu är den så bergfast och tung, Att våägor och storm den ej skaka, Och högt öfver djupet den skyddande bär De skördar, som möda och idoghet skär Bland själlarne höga i Norden. Men ej blott för nyttans och vinstens förvärf Ar öppnad en framtidens bana, Vår farled ock förer itlll ädlare värf, Då Norrman och Svensk hvarann mana Till inbördes täflan i kunskap och dygd Och offraude kärlek för sädernebygd Bland fjällarne höga i Norden. Upp derföre Bröder af Svearnes mål! Och Bröder af Norraena tunga! At odling i Norden vi egne vår skål Och gladt om dess segrar vi sjunga. Gud signe vårt verk för den kommande tid Med välgång i landen och trohet och frid Bland själlarne höga i Norden! Vid skålen för Norge den 1 September 1863. Hell dig, fria jord, I den höga Nord, Med de dalar, fjäll och fjordar! Ara mod och tro Städse hos dig bo; Nordisk kraft din son omgjordar. Men den kraften bryter nu ej väg i strid, Utan — genom berg med bråddjup derinvid. Hell dig, fria jord, I den höga Nord Med de dalar, fjäll och fjordar! Hell dig brödraland? Starkt förblir det band, Hvilket dig och Manhem enar. Fast är vårt förbund, Ty det har sin grund I den kärlek oss förenar. Derför skall det såsom Nordens klippor stå, Och dess rot mer djupt än våra skogars gå. Hell dig, brödraland! Starkt förblir det band, Hvilket dig och Manhem enar. Flydd är splitets tid; Enighet och frid Nu hos Skandions söner trifvas. Förr ifrån dess bygd Ä Flyr allt mod, all dygd, Ån den sordna strid upplifvas. Det är dödadt, brödrafejdens långa kis, Och för alltid slocknadt är dess Kainslif. Flydd är splitets tid; Enighet och frid Nu hos Skandiens söner trifvas. Hell dig, fria land, Med din höga strand Invid vatten, klara djupa?