helst här i werlden, så kan hon aldrig göra något som är i allas tycke och smat. Man må resa från Nowa Semblas fjäll till Ceylons brända dalar, så skall man öfwerallt finna denna fanning bekräftad. Jordens folk äro af olika åäsigter och af mycket olika tänkesätt. Den ena mennir skan ser grandet i sin broders öga, men blifwer icke warse bjelken i sitt eget. Den andra åter, (ehuru få äro de) will först uttaga bjelken ur sitt eget öga, innan hon försöker att taga grandet ur broderns. Tusende exempel gifwes derpå, att hela menniskans lefnad är en fame mansatt kedja af både med: och motgångar —; af intriger, der den ena gillar och en annan förkastar. — Detta:-gäller äfwen om allt fom anförtros papperet, ware sig i tryck eller skrift. Man må mäga sina ord på guldwigt, tala sanning efter lögn, få skall man alltid finna motståndare och belackare, far: deles då förhållanden inträffa, fom bes sanna det gamla ordspråket der det De: ter: att om man kastar en käpp i hund: hopen få gnäller den, fom får smällen. Man bör ide mycket tala om det lysande eländet i wåra dagar och widröra den ömtåliga s. k. allmänna strängen, — förrän den wibrerar och man är genast en tidninasfuffare. ÄÅlskar man det rätta och sanna, och tillfölje deraf söker borttaga den mask under hwilken fam: hällens frätande kräfta ofta döljer sig, då är man en farlig menniska, ja, men är ingenting mer och ingenting min: dre än en ffandalffrifware. Will man, för att tjena allmänheten, lyfta på ffenhelighetens förhänge, bakom hwillet ofta mycken ruttenhet, många bristfälligheter och ej så litet prejeri finnes, så är man en nivffrifiware. Afslöjar man små hemligheter, raljerar och försöker att wara qwick för att roa allmänheten, tå är man satirisk och söker fin mödas lön uti bifallet af s. k. 7yåa skrattsalfwor. Skrifwer man dumt och enfaldigt få är man en riktig mes, en misskrediterad warelse, i hivilfens fill skap den lärde ide fan trifwas. Och skrifwer man lärdt och anständigt, få fi: far man efter att winna ära och rylt: barhet. Med ett ord, man må gå ut från hwilken synpunkt fom helst här i werlden i fina företag, få jkall man all: tid finna opponenter och s. k. fpis-danme mare, fom äro benägne för att klaudra andras arbete, görande och låtande; men fom sjelfwe äro nog kortsynte, för att tunna upptäcka hwarest det egentliga fer let ligger. Men ofta när man will för: swara jitt eget goda jag, få fan man ide destomindre förirra fig, och möjligen af otur hoppa in på dumbhe tens område; — hwilket mycket lätt Händer, äfwen det största snille — Man är så benägen att wil ja lägga sin näsa i blöt uti saker hwarm ed man ej har att göra, att det är obegripligt; och detta endast för att fylla den s. k. Breflådan. Att förswara den brottslige och stryka öfwer med bartassen det, fom bör fomma till allmänhetens kännedom, är ofta händelsen med de ftore i wåra dagar, ty den ene korpen hugger ej gerna ut ögat på den andre; — men att höra en smula sanning det är en swår lära och måhända oaptitligare än malört och galla. Men måhända är allt sådant endast små swaghetssynder, wid hwilka man ej får göra så stort afseende? Jnsändarinnan af den rygliga (2) artikeln, hwilken såsom ett åskslag tyckes hafwa träffat Redaktionen af tidningen Hernösandsposten, will härmed göra nämnde Red. uppmärksam på något, som wore att iakttaga en annan gång, då den företager sig att skrifwa moraler öfwer insända artiklar och def författare, hwilka sistnämnda esomoftast blifwa oskyldigt fångade uti sqwallerkärringarnes fafferep, fom äro hopspunna af den slöa inbilllningens och ofanningeeen s8 materialer.