kyldige att upptaga den at HernvyjanddPosten kastade stridshandsken; och anhålla wi att Redaktionen af Norrländska Korrespondenten täcktes i fin tidning införa följande: Sändebref till Herr Hu föwndre daktören J. Johansson i HernöfandsPosten! Nyligen hemkomna från en utflygt åt ÅAngermanelfwen, hafwa undertecknade erhållit N:o 68 af Eder tidning, (för Onsdagen d. 26 Aug.), hwari Ni, Herr Hufwu deredaktör behagat öfwerraska oss med en särdeles lyckad, literär prez sent under rubriken: Breflådar. Ehuru wi mycket wäl ha oss bekant att Herr uf iwuderedvaktören I. A. Johansson är en man, fom är ytterst frikostig och alldeles ide knusslare emot fina medarbetare; och ehuru wi också inse, att den lyckade literära presenten är oss tillsänd såsom författare-honoras rium för de wälmenta bidrag wi lemnat åt Högtärade tit. Tidning; så wåga wi dock utbedja oss friheten att blygfams mast få tillbafafändva denna present, emedan wi sannerligen anse oss alltför oförtjente af få mycken lyckad mälme ning. Presenten —breflådan innehåller emedz lertid myctet, fom är sannt och myc: fet, fom är nytt, men felet ligger deruti, att Set nya icke är sannt och det sanna ide nytt. Ni, Herr un fwuderedvaktör (och ert ärade Biträde) har neml. godhetsfullt behagat tilldela of äran att ha förfat: tat det s. k. brefwet från kusin Lotta fill kusin L. i Hernöfand; en ära, fom det more bra oartigt af oss att acceptera, äfwen om wårt författarerykte skulle winz na derpå — ty wi ega icke den fjermaste aning om brefwets författare. Hwad det återigen beträffar, att det är en egenhet hos det stora antal personer, som i wåra dagar wilja fuska med att skrifwa i tidningar, att de ej kunna skrifwa en onda rad ntan attderiinflyta anfall emot enskilda verfoner, så är allt detta sanning; men en gammal sanning, alldeles ingen nyhet; och wi falla just i förwåning öfwer, att ni, Herr su fin deredvaktör (och ert Biträde) ide för längesedan låtit denna sanning warna er ifrån att fuska med tidningss skrifweri, men ni har resonnerat inont er på följande sätt: Det är wisst sannt att mycket i denna breflåda är dumt, men få finnes också mycket, fom skulle wara qwickt; det ena får hjelpa det andra, och huru wi också resonnera inom oss (2) så komma wi dock till den slutsatsen (inom oss?), att wår breflåda innehåller bewis på en skrifktada, hwars mate man får föfa. — Jcke sannt Herr Huf wu ud-redaktör? Huruwida emedlertid ni, Herr 5 uf tv uu deredaktör sjelf warit fabrikör till breflåvan, eller ert Biträde, derom äro wi alldeles okunniga, ty ehuru man tänner lejonet på klorna, få heter det dock, att, när twå åsnor skria, skria båda lika F). Dock, — wi hafwa ytt: rat ost i widlyftigare ordalag än hwad fafen är wärd, men önska, att ännu få föga några förbindliga ord till Eder. 3 breflådan säges neml., att Herrar B. RR. ide winna den författare: ärva, fom de söka, utan riskera nas rave att mista det lilla deraf, fom de hafwa att förlora. Godt! — det är alltid fördelaktigt att ha någon förfat: tareära att mista; ten komplimangen fan, thy wärr! ide tilldelas hwarken Herr Hufwaun dåredaktören Johansson eller hans Biträde. Ni tillhöra neml. den forts lyckade författare, fom kunna tlåda ihop få mycken gallimatias fom helst utan att tappa derpå, ty deringen ära finnes, är ingen att förlora. Denna skrifwelse skulle Eder, Herr Hufwu dd-redaktör, ex officio meddes as af edre i ikti las af edra alltid uppriktiga .