Sö warjehanda. Sistl. Söndag — berättar Norska Aftenbladet då Ångfartyget Halward med full last af omkring hundra damer och herrar afgick från Ladegaardsöen till Christiania och skulle wända i den träns ga Langswiksbugten, gjorde man plötsligen den upptäckten, att fartyget ej längre lät sig styra, eller rättare, att ratten icke wille låta wrida sig omkrina. Häröfwer uppstod naturligtwis icke liten oro och bestörtning bland passagerarne. Damerna bleknade och kände fig beklämda; hers rarne — fom hade mera själsnärwaro — sågo fig om efter rätdningsapparater. Kaptenen bibehöll emellertid fitt fullkomliga lugn och satte twå man till rat: ten, fom dock trotsade de mest förtwiflade ansträngningar att få den till att löpa rundt. J detta farans ögonblick befallte kapten besättningen undersöka rorkettinaarne längs fartygets sidor och under de med passagerare tätt besatta bänkarne. Plötsligen hörde man från en af fjör männen, fom mar sysselsatt med denna inspektion och låg begrafwen bland mecken af twå wäldiga krinoliner, få att man blott såg hans ben ftida fram, ett fraftigt Ohoj! fom lät förmoda, att orsaken till fartygets gåtfulla stagnation mar funnen och kunde förklaras i öfwerenåftämmelse med naturens lagar. Ganska riks tigt. Just på denna punkt befanns det, att den nedersta jerngarneringen af en krinolin hade fastnat i rorkettingen, och det på ett få förswarligt sätt, att denna hwarken kunde dragas fram eller tillbaka, hwarföre icke ratten heller kunde wridas eller rodret röras och tillfölje häraf S:t Halward icke komma ur stället. Här war ej tid till några komplimanger. Cgavinnan till den för assuranssällskaper och menniffolif få farliga frinolinen ftällde den med största liberalitet till fjömannens disposition. Hwad kapar man ide, när man är i sjönöd? Man kapar mar ster, man kapar ankaren och man kapar åtskilliga andra saker, som här ej är tid att uppräkna. S:t Halwards besättning blef befalld att kapa damens krinolin, och det lyckades också med förenade frafter och utan att gångspelet eller ång: